Bilen kom ursprungligen från en lärarinna upp i Killeberg som köpt bilen ny och haft den hela livet. Med åren blev den sämre och sämre och tillslut gick den inte igenom besiktningen och blev undanställd. Gubben jag köpte den av hade köpt den av lärarinnan och hade renoverat motorn, jaja, bytt toppackning och slipat ventiler. Det var faktiskt det enda som behövdes göras. Han hade också lagat upp rosten och kompletterat med lite delar som saknades. Det var ganska komiskt då det satt ganska udda dörrsidor på den och även dörrhandtagen på insidan var av ett vaxduksliknande material. Detta skulle undersökas närmre och kan ni tänka er. Där bakom den röda vaxduken satt det helt oanvända dörrsidor och dörrhandtag. Den gamla lärarinnan hade varit väldigt rädd om bilen och tydligen fått monterat detta när den var ny och den hade bara gått 11000 mil om jag mindes rätt. Visst det låter för bra för att vara sant men det fanns fin dokumentations med när jag köpte bilen och som ni ser på framstolen. Det hade alltid varit ett överdrag här.
Bilen var till salu i Lund och anledningen till att gubben sålde var att han blivit krasslig och tappat intresset. Jag mins att jag fick lova att inte slänga i en B18 motor i den utan behålla B4b motorn, en trött 1,4l Motor på ca 44hk. Dock var den inte riktigt komplett och var utrustad med lite fel grejor minns jag. Bland annat så var det inte rätt Oljefilter (syns uppe till höger i bild) Som tur var så fanns det vid denna tiden en stor skot vid Yddingen utmed väg 108 mellan Klågerup och Svedala.
Lidbergs bildemontering har jag för mig att den hette.
Detta var min hovleverantör och det var lagom mopedavstånd.
Har stod många gamla europeiska bilar och det var inget snack om att pressa här inte och man fick vara där så länge man ville och spankulera runt. Den coolaste som stod där var nog en Ford Zephyr 6 i en ful brun färg. Den hade dock en sexa vilket kunde få vilken påg som helst att gå igång och ibland satt man e stund och drömde sig ut på äventyr. Den var väldigt fin invändigt och jag var noga med att stänga dörrar och fönster efter mig så det det gick att sitta torrt. Att torrköra gamla bilar på bilskritar är helt klart underskattat. speciellt när man är i 16-17år åldern och det är början på 80 talet. Där stod också en gamla Ford 17M en RS kan det ha varit men jag är lite osäker. Jag kommer dock i ihåg att jag tyckte den var väldigt cool och fattade aldrig varför den hade blivit skrotad. Den stod lite för sig själv och såg så fin ut. Jag har för mig att den var blå. Lidberg hade sitt kontor i en gammal byggbod och värmde boden med en fotogen kamin. Han rökte pipa och de satt alltid några gubbar inne i boden och snackade och "rögade". Det satt några gamla glödlampor kvar i taken från tiden när den stått på ett bygge och varit inkopplad på ström. Dessa var helt gula och jag mins att där var en droppe av nikotin längs ner på lampan. En miljö man mins. Jag har ett svagt minne av att han tidigare varit Polis i Svedala. Han var trevlig och jag tror han tyckte det var skoj att vi kom och snackade. Han påstod dock att jag ställde mera frågor än 7 visa Judar kunde svar på. Hmm var den inte 7 visa män det hette undrade jag men vågade inte fråga. :-) Man lärde sig en jäkla massa. Var jag osäkre så stack man till skroten och tränade på att demontera där först innan man testade hemma.
Nu jäklar skulle här mekas. Allt skulle plockas ner så karossen blev tom och rutorna skulle ut. Jag fick lov att ha den i farsans garage under helgerna men i veckorna skulle den körs upp till granngården och ställas i ladan. Det var dealen som gällde. När vi plockat ner allt så tyckte farsan att skärmarna var lite buckliga och inte helt 100% och det gick vid den tiden fortfarande att köra original på Verdexa så det blev första investeringen. Bilen kostade 4000 och jag har för mig att skärmarna kosta nästa 700:- stycket. Mins inte säkert längre. Gubben som renoverat Motorn hade turligt nog också renoverat motorrumet så detta var lackat och klart. Det var så klart mera jobb än var man kunde tänka sig att renovera en veteranbil och allt skulle ju var rätt. Till slut var det dags för lackering.
Nu började det bli lite ebb i kassan. Mycket var gjort men mycket återstod att göra. Det gick längre och längre mellan gångerna som bilen kördes hem från ladan till garaget.
Hmm, ganska mycket pengar instoppade i ett renoveringsprojet och som 18-19 åring ville man har något som gick att köra med också. En lite kampanj inleddes om det var så att farsan var sugen på att bli delägare? Svaret var tydligt och till viss del dräpande. Nej det vill jag inte. Men...jag kan köpa den av dig och när vi/ jag renoverat den klart så får du gärna låna den. Dock är det så att när/om jag säljer den så går vinsten oavkortat till mig. Fan också!!!! Jag visste ju att den skulle bli jäkligt fin, hade en underbar historia och en bra dokumentation och att vi säkert skulle kunna sälja den för 30 - 35 000 och kanske 45 000 till och med om vi annonserade i Holland.
Men hur går uttrycket. Bättre en fågel i handen än 10 i skogen. Farsgubben fick köpa den och jag gjorde en mindre vinst. Jag skulle in i lumpen och trotts allt kändes det rätt.
Jag köpte mig en Opel Record Cupé 1969 år modell med 1,9 liters motor av gubben Jack Berggren i Lund, faktiskt bara ett par kvarter från där PVn inhandlades men det är en helt annan historia som jag sparar till en annan gång.
Farsan var flitig och jag försäkte hjälpa till då och då.
Jag tror pappa tyckte det var riktigt skoj och som jag skrev innan. Många delar gick att köpa på Verdexa även om de fick skickas från någon annan butik. Så var de med alla lister vi bytte och notera de nya gummiskydden på bakskärmarna. Hur skulle vi nu göra med däcken. DS modellen hade ju vit sida och det skulle ju så klart var Diagonaldäck. Precis så som originalet. Farsan tog kontakt med presidenten för Cadillac klubben som importerade massor av udda däck till det stora bilarna och frågade om det gick att plocka hem ett par 15" också. Han skrattade lite förargligt åt den lilla dimensionen men visst, det skulle han fixa. Det beställdes 5 stycken från USA. Ett till reserven ifall i fall. Dessa kom hem med härlig pappersremsa lindad otaliga varv runt däcket och det hade en ljuvligt vit bred sida.
Här börjar den bli klar. Dock har vi inte fått hem de nya låskolavarna från Volvo än. det skulle ju vara samma nyckel över allt. (det gapar tomt i bagageluckan)
Grillen var av aluminium och väldigt oxiderad när jag köpte den. Jag kan lova att jag putsat många timmar på denna för att få upp en blank yta. Som ni ser så saknas kofångarhornen. Jag har för mig att själva kofångaren köpte farsan ny på Volvo både fram och bak som reservdel men Hornen som var av så kallad Bullhorns typ och dessa var slut och de gamla var vid tillfället skickade för omchromning.
Det var en väldigt speciell känsla att titta på och sitta i den renoverade bilen. Kändes lite magiskt att ha byggt en bil så att säga. Varken mamma eller Gertrud var särskilt begeistrade då det tyckte den luktade illa och hävdade att de fick huvudverk av att åka i den??? Den luktade ju veteranbil och det luktar ju gott eller hur. Kanske det läckte in lite avgaser men det var inget man tänkte på, i alla fall inte vid kortare turer. En gång skulle vi köra hela vägen till Båstad och Norrvikens tärdgårdar och ställa ut den. Kanske jag kan minnas att vi tyckte det var en lång resa och att vi mådde lite illa när vi kom fram.
Den var så förbaskat fin och välhållen invändigt och instrumentbrädan var i original lack. En cellulosa baserad metallic som älskade att bli matt men innan rutorna monterade så rubbades denna upp och fick en hyffsat bra lyster. Även innermattorna skulle vara i rött gummi och dessa hade en egenhet att krita nått så förbaskat men även här hade vi tur och hitta ett fint original set till hela bilden. Det var ju inte bara fyra lösa gummimattor utan hela golvet var ju klätt i en stor gummimatta och sedan låg de lösa mattorna ovan på. Alla andra PV som hade andra kulörter hade gråa mattor.
Här ser ni föresten de så kallade bullhornen fram på kofångaren. Gertrud och jag körde på veteransemester med den det första året och resan gick till Öland. Vi hade med oss ett tidstypiskt tält med utan botten och med träpinnar. Här har vi slagit läger i en kohage vid den västra sidan.
När vi skulle köra hem och kört in om en kompis i Osby så gick höger framfjäder av med en jäkla smäll när vi skulle hem, PANG. Jag trodde minst det var ett däck som exploderat men det gick bra att ta sig hem i alla fall. Gertrud fick köra för det hade varit fest kvällen innan och detta var inte lika poppis att köra med en bil som ser ut som den skall välta fast den stod stilla men det är en annan historia.
Efter hand som åren gick så kördes den allt mindre och mindre och till slut så var vi överens om att det var nog dags att sälja den. Jag tror att farsan fick ca 35 000 för den och jag hoppas den nya ägaren blev nöjd.
Det var en väldigt trevlig bil