Redan när man kommer från parkeringen så möts man av branterna och varningsskyltarna. Visst är det lite respektingivande att klättra runt bland hala stenar och även om man inte ger sig ut på de riktiga branterna.
Miljön är dock obetalbart kraftfull och imponerande. Härliga former. kanske lite väl grå himmel bitvis för att vara perfekt för foto men man kan inte få allt.
Jag har aldrig varit i Scottland med det är så här jag kan tänka mig att det ser ut. Man förväntar sig nästan att hitta ett guppande whiskyfat ner vid kanten eller kanske ett lik.
Även färgerna i berget är helt underbara och speciellt när det regnar lite på dem så de är så där lagom våta.
Tyvärr så är man ju inte helt smidig när man har kameran om halsen, kameraväskan vid sidan och ett stativ i handen. Det gäller att ta det lilla lugna.
Även en del barnfamiljer hade samma tankar som vi och klättrade bland stenarna. Här tar en mamma en liten paus med sin dotter, det blev för bra för den lilla tösen att gå hela vägen till Silvergrottan så pappan och den lite större brodern gjorde den sista biten själva.
Denna stenstrand skall passeras innan man ser grottan uppe till vänster.
Kung Fredrik den II försökte år 1561 att hitta ädelmetaller i sitt rike och han gav den tyske bergsmannen Jurgen Langenau i uppgiften att leta. Jurgen hittade då denna fyndighet (se det gulaktiga stenen över ingången som säkert gått hela vägen ner) och trodde det var silver. Man bröt tydligen bara någon månad innan man upptäckte att de bara var Muskovit eller så kallat Glimmer.
Härliga men karga former vart man än vänder sig.
Här ser man lite mera tydligt att det är en helt egen bergart i det som de brutit. Grottan kallade tydligen också Sölvepickarehålet., Det var kanske inte så svårt då det ser ut som om det var naturliga sprickor mellan de olika bergarterna. Grottan är inte så djup, bara ca 15m.
Gertrud lyckades fånga en bild av Kullamannen som åkte upp på Instagram.
När man är vid Kullen så vill man ju passa på att ta lite foto på vågorna också. Blir rätt häftiga effekter med långa slutartider.
Kolla mossan som kan leva på stenarna. det gick rätt rejäla vågor med flera meters skillnader mellan vågtopp och dal här inne i "viken".
Visst känns det kallt och ruggigt.
Tror ni man klarat att komma upp ut det kalla vattnet eller är man körd om man trillar i?
Det är betydligt lugnare om man inte är i en stenvik eller vad det kallas.
När vi varit runt en del så blev vi ganska nöjda och det var dags att klättra tillbaka. Lite hungriga var vi så vi blev väl lite darriga i benen på slutet. man får ju jobba en del för att ta sig fram. Någon bekväm stig finns det inte. Man kan ju inte heller lita på att stenarna ligger stilla.
Någon säl syntes inte till men det skall väl vara lugnt i vattnet för att de skall titta fram eller för att man skall kunna se dem. Mins en gång vid Nimis när vi såg en inte alls så lågt från kanten som titta på oss under en lång stund.
Här nere till vänster har man börjat gå ut med turbåtar på Tumlaresafari.
Tänk vila underbara kontraster vi har i Skåne.
Richard P