Ni som kanske följer mig på Instagram under profilen rpal1 har säkert sätt en del av mina dovhjortsbilder redan, men här kommer lite mera. Dovhjorten har sin brunsttid i månadsskiftet oktober/november. Jag har inte tidigare fokuserat på att försöka fotografera detta tidigare men i fjol satsade jag på Kronhjorten och därför fick det bli dovhjort i år.

I slutet på Oktober så var Gertrud och jag ute och promenerade i Häckeberga över detta som kallas risen. Vi kunde då hör grymtande och började gå åt det hållet ljudet kom ifårn och vi kunde smyga oss närmre. Jag var först helt övertygad om detta vara en vildsvins sugga som gick och grymtade tillsammans med hjortarna men nej då. Det var ju så hanen låter.

När vi kommer närmre så ser vi ju det ju tydligt att hanen går där inne i rynget med de typiska skovelhornen, Han går och grymtar och brölar högt.. Dock får jag ingen chans att fota honom denna dagen men honorna och kiden strövar lugnt runt och äter upp sig inför vintern.

Dovhjortarna håller till i detta området och även naturen är ju en fröjd för ögat tycker jag.

När man vill komma närmre för att få ett fota på den brölande bocken då måste man röra på sig. Det är ju inte så lätt att göra det osynligt direkt.

OPS!! Äventyret är över för denna gång. Alla sticker på en gång när jag försöker röra mig sakta framåt. Tänk va många sådan här bilder jag har slängt. En rumpa som syns.....

Det kanske kan upplevas lätt att smyga i skogen men prova skall ni få se. Det ligger massor av torra kvistar över allt och som knäcks när man trampar på dem. Det låter som pistolskott. Foto safarin är över för denna helgen.

Vi njuter av promenaden tillbaka till bilen och börjar planera in nästa helg redan för att få vara med och uppleva detta äventyr på nytt.

Helgen därpå är vädret alldeles för fint. Alla verkar vara i Häckeberga och det är folk över allt. Vi hör Dovhjortarna hela tiden men så snart vi lokaliserat dem så kommer det en hel barnfamilj som tjoar och tjimmar och så sticker de så klart.
Det blir en vanlig dag i skog helt enkelt.

Med naturfoto utan djur.

Fast en hackspett kom med på bild i alla fall.

Nu börjar Oktober gå mot sitt slut. Skall det inte bli mera foto av Dovhjort denna säsongen?
När jag kollar väderleken på söndags kvällen i appen ser jag att tisdag morgon skall bli kall och klar. Hmmm, är det läge att gå upp tidigt och ge sig ut helt själv. En tisdag för man väl vara ensam i skogen i alla fall? Gertrud är inte sugen på att hänga med.

Jag bestämmer mig och är ute tidigt. Jag hinner faktiskt bara gå några hundra meter när jag kommer på denna hona. Hon titta förundrat på mina kamouflage kläder och undrar nog vad det är för en buske som rör sig? Hon tar dock det säkra före det osäkra och skuttar vidare över ängen. Jag drämmer mig bort för en stund att jag är i Afrika och att det är en Impala som flytt ett lejon, men jag kommer snabbt till sans igen. Jag hör ju brölen inne i skogen och promenerar vidare. Lite raskare än innan. Det är några minusgrader och helt vindstilla. Det är ju inte riktigt bra för mig för jag har svårt att bedöma vindriktningen. Kanske jag har lite tur och har kanske vinden i ansiktet i alla fall.

Efter ytterligare några hundra meter kommer jag på dessa två. Mor och dotter? De går inne i en hästhage och jag kan faktisk smyga förbi utan att störa dem.

Det går också en flock uppe på en kulle men vinden ligger nog fel för de verkar se mig direkt och sticker innan jag ens tänkt tanken att gå upp dit

Jag går en bit till, men vänta nu, vad är detta för något? Ett vitt djur mitt i skogen!!!! Är det en albino eller bara ett vit dovhjort? Jag kan inte bedöma det på mitt avstånd. Dessutom är jag så uppjagad och lite varm av att hukande smyga mig framåt så glasögonen bara immar igen hela tiden. Hukar igen och smyger mig närmre och närmre. Då ser jag att där är ju massor av dovhjort. Här är flera hanar och några av dem stångas så det tjongar i skogen. När det väsnas som värst smyger jag i skydd av träd, närmre och närmre. Hu vilken puls man får.

Till slut är jag så pass när att det nästan känns som jag inkräktar på deras revir. Man jag står helt stilla och iakttar och njuter av skådespelet och brölen. När jag tittar till höger om mig så upptäcker jag en Dovhjortshane på kanske 15-20m. Hmmm, var kom han ifrån. Hur kan jag missat honom eller kom han smygande bakom mig med fokus på flocken som bråkar om vem som kan stångas bäst. Det är då jag tar bilden som ligger ligger överst också.

Jag gör lite ljud för att han skall titta åt mitt håll men vill inte tjoa så han blir rädd. Han tittar dock å andra hållet hela tiden och bryr sig inte. Han hör mig nog inte för allt brölande och jag är egentligen lika glad för det, han är väldigt nära och har en stor krona.....

Jag vänder mig om och fångar en annan som just förlorat sin strid och som skamset lommar iväg in i skogen.

Jag står en stund till och iakttar innan jag smyger mig tillbaka för att gå en liten runda till innan jag går tillbaka till bilen. Det är ju trots allt jobbedag även om jag inte planerar börja för än kl 9.

Jag är riktigt upprymd och går och tänker på hur privilegierade vi är som har naturen så här nära och där denna typen av upplevelse är helt gratis och kan upplevas av alla som orkar och har möjlighet att vara ute i skogen 6:30 en tisdagsmorgon.

Nu börjar solen titta fram och frosten smälter snabbt undan och det värmer gott i skinnet. Jag känner mig riktigt nöjd med min morgon,

När jag är nästa helt framme vid bilen så får jag ett bonus foto. Vi ser varandra samtidigt med denna gången är jag snabbast och för kvickt upp kameran till ögat och trycker av, precis innan hon vänder på klacken och sticker i skogen. Jag hoppar varm och lite vettig in i bilen och styr hemåt när frugan ringer och förklarar att det trots allt nog är generatorn som är kass på hennes bil då den är sten död.
Man slungas tillbaka till verkligheten och börjar fundera på hur många tusenlappar det spektaklet skall gå på.
Minnet av Dovhjortsafarin kommer dock att sitta kvar betydlig längre och det var väl värt det.